Hur vi kom in på det vet jag inte, men idag berättade en av mina kunder att han har alpackor. Såklart blev jag intresserad och berättade om hur mycket jag stickar. Efter fältbesöket blev det därför avfärd mot gårdcentrum för en pratstund med djuren. Det är så häftigt att direkt, från det att man kliver över staketet, känna att det här är riktiga personligheter. Några alpackor var pratsjuka och lät mig klia dem medan andra var väldigt reserverade, till och med när husse kom med matspannen. Bara detta var ju en fin avslutning på besöket, men det visade sig dessutom att familjen tagit till vara på ullen och låtit spinna upp den på ett lokalt spinneri. Vilken ynnest att få kolla i lådorna märkta med garntjocklek och vilken alpacka garnet var spunnet av! Efter pratstunden i hagen hade jag siktat in mig på några vita nystan, men så fanns det en låda med chokladbrunt garn. Det kom från alpackan Labolina som inte längre levde. Hon hade bott merparten av sitt liv på Kolmården, och slutet på min kunds gård. Tre härvor fick jag med mig hem, och det känns så häftigt. Jag kommer snart att ha en sjal där jag vet exakt var materialet kommer från. Dessutom vet jag att djuret som producerad ullen, utan några som helst tvivel, haft ett bra liv. Det kommer helt klart att ge stickningen en extra dimension.
Annars stickar jag mest på en Ankers i koftversion just nu. Jag stickar i en mjukt gul färg som kallas halmgul i Sandnes Duo, och det blir så härligt. Det känns verkligen som att det här garnet fått de bästa egenskaperna från de ingående materialen. Fallet från bomullen, och mjukheten från ullen.
1 kommentar:
Verkligen häftigt!
Skicka en kommentar