Mitt absoluta favoritprojekt är koftan. Den är så användbara, kul att sticka, och dessutom har den knappar. Att välja knappar är ju nästan lika kul som att sticka koftan! Problemet med mina koftor är bara att de ibland inte blir som jag tänkt mig. Så blir det ju då och då, oavsett vilka projekt man stickar på, men det känns så extra tydligt med en kofta. Man lägger ganska mycket pengar på garnet och sedan lägger man helt galet många timmar på att sticka den.
När jag stickat något mindre (typ sjalar, mössor och vantar) som inte blir som jag tänkt mig, då brukar jag ge bort det. Och när jag nu säger att det inte blir som jag tänkt mig menar jag förstås inte att det blir fel och fult, utan bara inte som jag tänkt mig. För litet, för stort eller så kanske jag inte känner mig nöjd med färgen. Blir det fult repas det upp eller hamnar i papperskorgen. Små stickade saker är perfekta presenter, och de går ju snabbt att sticka, så då spelar det inte så stor roll hur väl mottagaren uppskattar hantverket bakom dem. Men när det gäller koftor så blir det annorlunda. Jag vill inte ha kvar koftor som inte passar mig i garderoben. De tar bara upp plats för andra koftor som jag skulle kunna sticka istället, men en kofta är inte helt lätt att ge bort. Att skänka till loppis känns inte som ett alternativ. Jag vill för det första inte bara lämna iväg så många timmars jobb, och jag vet också att handarbete på loppis oftast inte värderas som de ska. Tänk bara på alla vackra virkade dukar som man kan köpa på loppis för en spottstyver! Att sälja känns inte heller som ett alternativ. Kräver så mycket energi, och troligen för en ganska liten peng. Nej, jag vill att min kofta ska hamna hos någon som uppskattar hantverket bakom den och som förstår kvaliteten i den!
När jag rensade i garderoben häromdagen var det två koftor som speciellt fångade min uppmärksamhet. Den ena är min kofta i supersoft, den andra min Deco II. Båda är lite för tajta och lite för korta. Inte så att det syns när jag har dem på mig, men tillräckligt för att jag ska känna mig obekväm i dem och inte använda dem. Då tog jag och mejlade kompisen K. Hon är kortare och mindre än mig, och hon uppskattar handarbete. Hon ville gärna ha dem, och det känns så bra! Om de nu kommer att passa henne så vet jag att de har hamnat i ett bra hem, och om de inte skulle passa så gjorde jag i alla fall ett försök. Då gör det mig inget om de fortsätter till second hand.
Hur gör ni andra med stickade grejer som inte blir som ni tänkt er? Skulle vara intressant att höra hur andra tänker kring detta.
3 kommentarer:
Mina blir tyvärr liggande i byrålådan, som ett ständigt dåligt samvete...
Men precis som du vill jag inte slänga dem, de representerar ju ändå en massa arbete och en från början bra idé.
Får nog ta och fundera på det där.
Bra gjort! Och skönt att du hittade någon i rätt storlek som skulle uppskatta dem! Min kloka svägerska sade till mig en gång när jag satt och stickade på något som inte kändes bra, men som "måste ju bli färdigt" - Känns det inte bra nu kommer det inte kännas bra sen. Stickning är väl din hobby, då ska det vara roligt. Känns det inte roligt så repa upp och gör något annat." Har inte tänkt på det så, men det har sänkt min frog-tröskel mycket! En annan utmaning kan ju vara att angripa vad det är man inte gillar och försöka göra om koftan så man gillar den igen. Men är det bara en känsla av "generellt för trång överallt" skulle jag göra som du! Intressant inlägg, tack!
Ja, som sagt så är det inte alltid lätt att sätta fingret på varför man inte trivs med ett plagg. Ofta är det något som inte andra upplever men som man själv inte gillar. Jag tror att jag tänker som du för det mesta - om jag är nöjd med hur själva plagget blev så ger jag hellre bort till någon som jag tror passar i det. Om jag inte är nöjd och det är ett fint garn händer det att jag repar upp. En gång har jag dock slängt en kofta som bara blev jättehemsk. Hoppas att sina fina koftor får ett bra nytt hem :)
Skicka en kommentar